Exempel: Per som samlar på skräp

Per är 4 år. Han är tvångsmässigt upptagen med att samla skräp: glasspapper, stenar, cigarettfimpar. Om någon försöker ta skräpet ifrån honom eller städa hans rum blir han rasande och ångestfylld. På nätterna vaknar han ofta i skräck, och det är då omöjligt för föräldrarna att få kontakt med honom. Han är ständigt vaksam på var föräldrarna befinner sig i lägenheten. Han har svårt att somna på kvällarna och hittar på än det ena, än det andra för att slippa vara ensam i sitt rum. Han måste kissa i ett, ofta var 15 minut, och han får plötsliga och svårbegripliga raseriutbrott.
 

På dagis är han utmanande och provocerande mot både barn och personal. Med tiden får personalen allt svårare att tycka om honom. De känner sig besvikna, uppgivna och rasande i sina försök att nå och hjälpa Per. Det händer också att kamrater på dagis ger sig på honom utan att han protesterar eller försvarar sig.
 

När Per börjar i analys, knyter han snabbt an till analytikern med ett starkt förtroende. Med sin lek och sina teckningar berättar Per indirekt om sina skrämmande fantasier. Hans mamma hade varit tvungen att lämna bort honom en tid när han var liten, och på det reagerade han med att bli förstoppad och vägra gå på pottan. När han kom tillbaka hem blev det ständiga strider om avföringen och i sin desperation gav mamman honom lavemang. Detta väckte en outhärdlig ångest hos Per och fantasier att hans inre skulle förstöras och att man höll på att spola ut värdefulla delar av hans kropp i toaletten.
 

När denna omedvetna skräck blir gestaltad i lek, bild och ord, lättar ångesten och tvångssymtomen upphör. Per behöver dem inte längre, helt enkelt.
 

(Fingerat namn och bild).